Han var tio år och fast besluten att
börja träna judo, trots det faktum att han förlorat sin vänstra arm i en
bilolycka. Så han började träna judo hos en japansk mästare, och det visade sig
att han faktiskt var riktigt duktig. Därför kunde han inte förstå varför han
efter tre månader bara hade fått öva på ett enda kast.
"Sensei", frågade han till slut, "borde jag inte få lära mig
fler kast?"
"Det här är det enda kast du kan, men det är också det enda kast du kommer
att behöva", svarade mästaren.
Pojken förstod inte riktigt, men han litade på sin sensei, och fortsatte öva på
kastet.
Flera månader senare var det dags för pojken att delta i sin första tävling.
Till sin stora förvåning vann pojken sina två första matcher mycket enkelt.
Tredje matchen visade sig vara svårare, men när motståndaren tillslut blev för
ivrig kunde pojken också i denna match använda sitt kast och vinna matchen. Han
var nu i final.
Finalmotståndaren var större, starkare och mer erfaren. När matchen pågått ett
tag, begärde domaren time-out av rädsla för att den mindre pojken skulle skada
sig. Han var på väg att stoppa matchen när pojkens sensei hindrade honom.
"Låt pojken fortsätta", insisterade han, och domaren gav slutligen
med sig.
Efter matchen satts igång igen, dröjde det inte länge innan motståndaren gjorde
ett misstag och sänkte garden. Pojken kunde använda sitt kast och fick sin
motståndare på fall. Den enarmade pojken hade vunnit matchen och hela
turneringen!
På vägen hem gick pojken igenom alla matcher i huvudet, och alla rörelser som
han och de olika motståndarna gjort. Han kunde inte heller nu förstå hur han
lyckats vinna sina matcher med bara ett enda kast. Till slut samlade han mod
och frågade:
"Sensei, hur kunde jag vinna alla matcher med bara ett enda kast?"
"Du vann av två anledningar", svarade mästaren leende. "För det
första har du nästan lyckats bemästra ett av de svåraste judokast som finns.
Och för det andra är det enda försvaret mot just detta kast att gripa tag i
motståndarens vänstra arm."
Pojkens största svaghet hade blivit hans styrka.
Ur boken "Det är aldrig kört!"